Stora alvaret på den svenska ön Öland i Östersjön har tillsammans med södra Ölands odlingslandskap utsetts till världsarv av FN-organet Unesco.
Området är 37 kilometer långt och 15 kilometer brett område med alvarmark på de södra delarna av Öland. Det är de flacka hällmarker som förekommer på kalkbergrund som benämns alvar. Alvarmarker förekommer idag på några ställen i världen, som på Gotlands södra sida och på vissa ställen i Västergötland, bland annat på Kinnekulle.
Stora alvaret utgör en fjärdedel av hela Ölands yta.
Kännetecknade för alvarlandskap
Det som är kännetecknande för alvarlanskap är att de saknar eller endast har ett tunt jordtäcke. Tillgången till vatten växlar och klimatet är hårt. Vidare har det en alldeles säregen djur- och växtvärld. Huvudsakligen utgörs alvarmark av en trädlös hedmark med berggrunden av bestående av ordovicisk kalksten. Berggrunden går ofta i dagern, endast ett tunt lager jord täcker den. Det finns växter som är unika för området. Marken hålls öppen av betesdjur, både nu och historiskt sett, något som förhindrar igenbuskning.
Världsarv förpliktar
Då Stora Alvaret ingår i världsarvsområdet och det är klassat som Natura 2000-område krävs att landskapet sköts om och skyddas. Markägare, lantbrukare samt natur- och kulturmiljövårdare samverkar för att sköta och restaurera alvaren.
Bland annat har runt 40 procent av Stora alvarets yta förklarats vara naturreservat.
Stora alvarets och alvarens värden består endast på grund av att de röjs från buskar och att de hålls öppna genom betande kreatur. Dessa marker har varit betespräglade i årtusenden.
Alvar i förändring
Stora alvaret, med flera stora arealer bestående av alla hällmarker och grusalvar, har stått öppna alltsedan senaste nedisningen. Växter som snölav, fjällgröe och fjällnejlika, så kallade alpina öppenmarksarter vittnar om det. Ölandssolvändan som under lång tid frodats på lämpliga, öppna och grusiga miljöer, är också ett tyst vittne till detsamma.
De busk- och trädbärande områdena tenderar att variera i storlek, relaterat till de spår människan aktiviteter ger i form av nyttjande av landskapet.
Sedan 1950-talet har de flesta byarna försvunnit och med det har antalet levande, aktiva lantbruk minskat. Det har lett till stora förändringar på Alvaret. Antalet betesdjur är färre till följd av att de aktiva lantbruken som höll betande kreatur är färre, med följden att sambete mellan olika besättningar och djurslag avtagit.
Vidare nyttjar nutidsmänniskan i allt mindre grad alvarets buskar och träd till vedeldning. Det har till största del upphört. Något som ledde till att områden växte igen och förbuskades.
Miljöstöd
Genom införandet av jordbrukets miljöstöd och de stora restaurerings- och informationssatsningar som länsstyrelsen lät göra kom utvecklingen att vändas så att stora områden åter står öppna.